Upp och ner, upp och ner. Varför de här ständiga vågorna när det gäller allting?
Humöret håller sig i någorlunda skick. Jag jobbar. Och jag är hemma själv. Jag träffar inte de människor som gör att just humöret går upp och ner (nu pratar jag om irritations&ilska-delen).
Men jag går från att vara hur glad som helst. Till att plötsligt vilja gömma mig för världen och gråta ut allt som händer och inte händer.
Jag är trött på att vara en reserv. Det är så det känns. Jag är den folk vänder sig till när den bättre delen inte är tillgänglig.
Jag är trött på plötsliga tårar om natten.
Jag är trött på att vara ensam. Jag vill så oerhört gärna ha en trygg och varm famn att krypa upp i. Jag vill älska någon, någon som älskar mig för den jag är!

Jag är så trött. På så mycket.