Jag mår rätt värdelöst på hösten. Ofta.
Och det är inget som bara sägs utan att det finns någon tanke bakom.
Utan det är så det är.
Det blir kallt & regnigt. Det blir ont i ryggen. Det blir ensamt. Till exempel.

Det kalla & regniga kan man inte få bort. Det får man istället försöka vända till något bättre.
Sitta med en kopp te, under en varm filt och kolla på film...
 - det är dock väldigt svårt att försöka vända det till något bra, när man jobbar 09-16 (eller 18)

Det onda i ryggen, beror nog på att man inte bedömer vädret helt rätt,
och helt enkelt tar på sig fel sorts kläder. Och så blir man stel osvosv.
 - man får alltså skylla sig själv.
Kanske, kan det bli bättre för stunden av massage.

Ensamheten?
För att jag ska må bra på hösten behöver jag närhet.
Närhet är som en nyckel till välmående. Det kan vända det kalla & regniga till något mysigt.
Det kan få en att glömma det onda.
Jag vill krypa in i en famn. Borra in näsan i någons hals.
Lukta på hud.


Just nu är jag mest kall.
Har ont i ryggen.
Och så är jag något odefinerbart på den där sista punkten.

Jag tror - att mycket känns bättre när jag har en lägenhet inne i stan.
När jag kan existera utan föräldrarnas press och dylikt.


___


Vad fan är felet med mig, när jag misslyckas med chokladpudding?