Jag riktade blicken uppåt mot det vita taket. Till vänster om lampan med de envist bländande lysrören satt en grå fläkt som snurrade runt, runt. En fläkt som gjorde att luften i rummet inte stod still. Ovanför huvudet hade jag en lampa som lös med ett grönt sken, ett avslappnande grönt sken. Genom allt detta lugn hörde man nålar som genomborrade hud. Nålar som doppats i färg, och snabbt, snabbt tryckte sig igenom - hud.
Jag, var en av de - vars hud blev genomborrad av en nål. En nål som snabbt tryckte sig igenom huden och lämnade ett svart spår efter sig. Ett svart spår som aldrig skulle bli till Ingenting igen. Ett svart spår som bildade bokstäver, som bildade ord. Ett svart spår som bildade Cámera Obscura.

Hur kändes det? antar jag att vissa hade planerat att fråga.
Ja, vad ska man säga? Alla människor har olika smärttröskel. Jag tror att jag kan klara ganska mycket. (Nu låter jag kaxig, men det är sant. Jag har tänkt på det även förut...)
Min tatuering är placerad på ben. På revben. Hon som tatuerade mig var helt chockad och upprepade ett flertal gånger hur Duktig jag var, som inte sa ett knyst om att det gjorde ont eller så. Att stället jag valt inte var något ställe folk brukade placera sin första tatuering på.
Men konstigt nog så gjorde det inte speciellt ont. När hon gjorde långa "streck" i ett drag, då var det lite obehagligt och mitt högerben ryckte till (haha). Men annars var det Helt lugnt. Stundtals kände jag ingenting alls. Det bara surrade och jag kände att Någonting rörde vid mig.
Den värsta smärtan (som inte heller var så farlig) kom efteråt. Det kändes ungefär som en solbränna. Det brände och kändes lite stramt och skumt. Och så tejpen som stramar åt huden så att man inte kan röra kroppen hur som helst - för att det kanske lossnar. Så att man känner sig helt stel, helt skev och ganska så lost och handikappad... Men man återgår till sitt vanliga jag rätt snabbt igen. När man vant sig vid den där dryga tejpen!


     Jag träffade Malin vid 12. Fikade på Bara Vara och pratade lite strunt. Jag gillart.
     Sen gick vi hem till henne, och Äntligen fick jag se hennes lägenhet.
     Jättefin & inte så stor - men alldeles lagom. Skulle vara lagom för mig med den storleken.

     Vid 3-tiden hittade jag Dino vid tåget, och vi gick till Strike för att bowla,
     med Charlotte & Marko.
     Givetvis var jag sämst. Men jag skyller på mitt handikapp - jag var inte HUR rörlig som helst ;)

     Sen kom jag hem.
     Välkomnades med föräldratjat det första som hände.
     Underbart....fan, jag vill flytta hemifrån, nu!

     ...och jag hoppas på helgen.
     jag saknar närhet, en hel del!