Jag har fått för mig något så idiotiskt som att vakna mitt i natten. Detta har pågått lite mer än en vecka, om jag minns rätt. Det är jobbigt. Verkligen hur jobbigt som helst. För det är tyvärr inte så att jag vaknar, för att sekunden efter somna om. Nej, jag vaknar, ofta har det varit runt 04 -tiden. (Så det är ju i alla fall nästan enligt ett mönster...) När jag väl har vaknat, då ligger jag där i sängen och vrider på mig. Vänder på mig. Vrider på mig igen. Tittar upp i taket. Lyssnar på ljud utifrån. Lyssnar på Tobbes småsnusande. Men inte fan somnar jag om!!! Jag ligger sådär i evigheter. En timme. En och en halv timme. Och jag hatar det. Jag tycker verkligen att det är jobbigt att vakna mitt i natten och ligga och vrida och vända på sig. Jag vill inte väcka Tobbe som sover så sött...

I natt råkade jag dock göra det, jag väckte Tobbe. Och det var inte planerat. Jag hade vaknat sådär som jag brukar, och så skulle jag ta upp fjärrkontrollen som låg bredvid mig på golvet, jag ville att den skulle tala om för mig vad klockan var. Självklart tappar jag den. Tappar den på glaset med cola som jag inte hann dricka upp innan jag somnade. PANG säger det och välts ut med en smäll, och upp far Tobbe med skräckslagen blick. Och upp far jag med fart för att hämta mängder med papper.

När jag sedan inser att jag lika gärna kan gå på toa eftersom jag ändå är uppe och ränner. Då trycker jag på knappen till fläkten istället för knappen till lampan. Fläkten låter inte allt för fagert, så jag blir självklart rädd. Men trots allt elände kunde vi inte låta bli att skratta...


Är det bara jag som är en aning osmidig när det kommer till småsaker?



Idag bär det iväg till gamla lägenheten. Tvätta fönster och torka golv, sen är det klart och bovärden kommer och kollar läget. Han bad mig spackla 4 fåniga hål i väggen. Om han nu inte godkänner städningen, då har han något emot mig personligt. För det skiner, bokstavligt talat!