Jag dricker oboy nu, för första gången på en evighet och jag läser om morfologi och hur svenska språkets ord är uppbyggda, jag kan inte direkt säga att jag förstår det jag läser. Eller, jag förstår, det gör jag. Men när jag ska ta till det jag läst och förstått, när jag ska göra uppgiften - då går det liksom rätt neråt och det jag har förstått tidigare finns inte längre kvar. Det känns som att imorgon kommer det vara jag som sitter med ett papper som nästan är tomt, och jag vill inte vara den. Idag är frossandets dag. Jag somnade nedstämd i natt när jag väl somnade. Jag vaknade nedstämd. Dagen var rätt nedstämd. Startade med smoothie och macka, jättegod smoothie. Sen när jag kom hem var det ben and jerry - glass. Och nu oboysmoothie/shake.

Idag har mest varit, abstrakt. Jag har velat gömma mig under täcket för att aldrig mer dyka upp därifrån. Gömma mig med Imogen Heaps låt Hide and Seek som soundtrack. Gömma mig och liksom tänka på allt och kanske komma fram till något vettigt så att jag blir glad igen.

Samtalet med Alex på msn i natt gjorde mig både himla glad och lite nedstämd. Det var himla skönt att prata av sig med dig, känns som att en del blev sagt och jag kände mig lite lättare. Och jag ser fram emot en dag fylld med te, vattenpipa och allmänt - lugn.



Jag ser inte fram emot universitetet kl 9 imorgon. Om inte ännu tidigare.
Jag ser fram emot kören. För då får jag göra en av de grejerna jag älskar. Och det är vad jag lever för. Jag behöver det nu. Och jag behöver gå ut och fota. Släppa lös tankarna. Jag behöver saker och ting. Jag behöver sommar. Parker och utland med sol & klarblått vatten. Jag behöver komma härifrån. Jag behöver låta tårar flöda på riktigt, kanske släpper saker och ting då, kanske?