Jag vill vara glad och helst av allt vill jag nåla fast alla fina tobbe & johanna - grejer, med knappnålar framför min näthinna. Jag skulle liksom vilja glömma bort att han inte är här, ha så livfulla och äkta saker som möjligt fastnålade, så att söndagen känns som att den är imorgon. Det känns som att jag inte orkar gå sönder mer, inte orkar tänka och vara så nojig som jag är. Troligtvis är jag inte byggd för sånt här, eller så är jag bara en oerhört tragisk människa. Men det känns verkligen som en evighet till på söndag, jag vet inte hur jag ska beskriva det jag känner och tänker.