Novaluzid

       Magont i hela mig och jag kunde inte åka iväg och sola + bada med elina. Trist och jag låg på mage och sidan i sängen, vred och vände på mig och hade ont i magen och visste inte hur jag skulle ligga, alls! Ville mest av allt hem till mamma och pappa, bort från stadsljud som bilar och dörrar som slås igen i trapphuset. Lägga mig i ett svalt rum på landet, utan onödiga ljud. Mamma och pappa kom hit, med Novaluzid --- dags att bli tablettätare, och jag var close to tears i mängd. Sen pös T iväg för att handla med mor sin, kom tillbaka med massa mat. + 10 röda rosor och choklad och jag grät i hans famn och han är underbar och bäst! Mer sängliggande och onödiga tårar.
       Senare, rädsla inför tablettuggande, det var Novaluzid som skulle tuggas och jag var livrädd på riktigt. Var larvig och ville inte tugga när jag blev iakttagen. Plötsligt kände jag mig som en usel och fånig flickvän som inte alls var värd den där underbara människan, och det han gav mig.
       Och just nu, vet jag inte hur jag mår. Jag har försökt fota en blixt, druckit vatten, tuggat en Novaluzid, ätit kyckling & baguette, blev mätt, men känner lite av den där hungerkänslan (som inte är hunger utan hör till magontet) och knipet och draget i magen. Mamma ringde, frågade om jag fortfarande ville hem. (jajajajaja) skrek jag inom mig. Men jag måste jobba imorgon, måste försöka --- jag behöver pengarna! Måste ringa vårdcentral imorgon om det här fortfarande existerar. Så det där med ett svalt och tyst rum får vänta.
       Jag vill sluta fundera på att det säkert inte kommer bli något utav mig, jag vill sluta tänka att jag är dålig om man jämför med andra, att det jag har att säga är uselt i jämförelse med andras ord. Jag vill bli något. Hur tar man tag i sig själv och satsar?


Jag ursäktar min dysterhet, men ibland måste man göra
av den någonstans för att inte hela insidan av kroppen ska
spricka isär, i tusen olika delar. Det räcker med att den känns
skör.

Kommentarer
Postat av: Eveline

Jag fattar inte varför det inte pratas mer om den där postgymnasiala krisen som typ alla genomgår. Sällan har jag väl haft så mycket ångest som mellan 20-25 typ. Önskar att något sagt till mig att det är helt normalt och att jag inte håller på att få ett sammanbrott. Inget allvarligt sammanbrott i alla fall.

Så därför säger jag det nu: Det är lugnt. Du behöver inte ha ditt liv utstakat eller fatta alla viktiga beslut nu! Det kommer att gå en enorm massa tåg förbi din hållplats och det är helt ok att spåra ur då och då.

Och en bonus-upptäckt, som jag precis har gjort: man kan göra precis vad man vill och behöver inte vänta på att någon ska ge en tillstånd!



Bryt ihop och kom igen. Det är mitt motto.

2008-07-29 @ 10:21:10
Postat av: Eveline

Förresten, på min tid hette de Novalucol...

2008-07-29 @ 10:22:40

Skriv dina ord här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0