Jag ringde Agnes, och böt några ord med henne. Hon är saknad, hon är väldigt saknad! De där speciella Agneskramarna som man möttes av varje dag i skolan. Det var längesen nu. Det känns som att så mycket har hunnit hända sedan Då, sedan studenten. Saker var jobbiga då, det var stressklump i magen och mycket rent allmänt. Troligen är det så det kommer vara hela livet. Med stressklumpar som tar sig fram på något sätt. Men jag antar att man får vänja sig, och det lär nog gå!

Vi pratade om att ses snart, när hon har lov. Laga mat, fota och uppdatera varandra om massor! Det ska bli väldigt fint. Jag saknar henne!