Jag ska inte klaga på sömnbrist nu, för de två senaste nätterna har jag sovit som en prinsessa, och det har varit riktigt skönt. Dock har jag fortfarande inte kommit ifatt tröttheten riktigt än, men det är nära nu. Det känner jag. I går lagade jag amerikanska pannkakor som blev jättegoda, vi åt dem med sylt och grädde. Lovely! (Såna ska göras igen, inte bara en gång.) På kvällen slumrade jag in när Tobbe låg och kikade på South Park, och när han väl hade somnat ett tag senare - då börjar jag plötsligt dra med mina händer längs hans armar. Jag söker med händerna under hans kropp, och ställer frågan: Har du sett sylten???  Skrämde slag på stackarn som inte fattade någonting. Och inte heller jag fattade någonting när han sa vad jag gjorde. Hur kan man bli så borta? Det där med sömn är spännande helt enkelt!