Det liksom sitter i halsen nu.

Jag sa det nyss, jag säger det igen.
Torra snyftningar. Det är allt som är kvar.

Var är vi? Var står vi?
Var leder allt det här?

Går det framåt? Går det bakåt?
Står det riktigt jävla stilla?
Jag förstår ingenting.

Jag bara gråter. Torra snyftningar,
torra tårar.


Det liksom sitter i halsen nu.

Kommentarer

Skriv dina ord här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0