Först vaknade jag och såg att klockan sa någonting med nollfem,
då klev jag upp och kikade på en vacker rosa himmel och
tänkte att om jag hade tagit fram fotomänniskan i mig, borde
jag ha dragit på mig kläder och kastat mig ut, letat upp en kulle,
och tagit kort på en vacker soluppgång.

Jag somnade om, och vaknade igen när klockan sa
någonting med nollåtta. Då vaknade jag för att jag
näst intill blev bländad av allt. Solen sken så
starkt på min vita tapet, så jag blev bländad av tapeten
när jag öppnade ögonen, och solen när jag vände mig
mot fönstret.

När jag legat en stund och bara, andats.
Då gjorde jag plötsligt skuggfigurer mot väggen, vet inte
vad det kom sig, och inte var det särskilt roligt heller.