Jag är inte den personen som någonsin skriver filmrecensioner. Och det ska jag inte heller göra nu. Jag ska enbart skriva lite vad jag tycker om en fantastisk och underbar film, som jag såg klart 21.01, och insåg att det är den bästa film jag någonsin sett! Det svåra är dock att veta vad jag ska skriva.

---

August Rush är en film som handlar om en liten pojke som bor på ett pojkhem. Genom musiken som han hör i allting omkring sig, vill han finna sina föräldrar. Han rymde från pojkhemmet och hamnade i New York där han lyssnar på alla ljud som är nya för honom, han dras  till en gitarrspelande tjej och blir imponerad av det han hör. Eftersom han inte har någonstans att bo ber han att få följa med henne. Hon tar honom med till en byggnad där hon och många fler ungdomar bor, med en man som är deras "överhuvud", och lär dem vad han kan om musik. Första natten hittar han den där tjejens gitarr och han börjar fingra på den, börjar spela på ett väldigt annorlunda sett. Mannen, "Wizard", hör honom och beslutar sig för att lära honom precis allt han kan om musik. Han drar in de stora pengarna, i det bästa "spelhörnet" de har.

När polisen kommer till stället de bor, leder denne August Rush, poliserna bort från den de i själva verket jagar. August tar tunnelbanan och hamnar i en helt annan del av stan. Han hör en liten gospelkör, sover under en mycket ung gospelflickas säng, lär sig pianonoter, sitter med på lektioner i musikteori. Visar sig vara ett underbarn, på de här teorilektionerna skriver han sänkta kvinter, tonartshöjningar, stråkpartier... Han blir tillfrågad om hans rapsodi får spelas på den årliga konserten i Central Park. Han gör allt för att så många som möjligt ska få höra hans musik, han gör allt för att finna sina föräldrar genom musiken.

Den här filmen är stark. När filmens huvudperson är ett barn brukar jag fastna lite extra, när man här dessutom får följa hans otroliga önskan att finna sina föräldrar. Se hur fylld av glädje han blir av musik, se hans skicklighet - då griper det tag lite extra om hjärtat. Många stunder är så vackra att det kittlar till sådär i näsan, som det gör precis när ögonen blir alldeles fuktiga. Man ler åt fina stunder. Njuter av all musik där glädjen över att spela lyser igenom tonerna.

Musiken var otrolig, fotot var vackrare än vackert, och jag tycker att det var en fin story som skådespelarna gjorde någonting ännu finare av. Alla skådespelarinsatser var otroliga. Att pojkens far dessutom sjöng gudomligt, gjorde ju inte direkt helheten sämre...


Här nedan kan ni se trailern och en liten snutt ur filmen.
Jag rekommenderar verkligen att ni ser den. Den är magisk och otroligt vacker!