Kan man kalla extrem heshet 
(sån som dyker upp och försvinner
och dyker upp, och försvinner...)
för arbetsskada?
       Tveksamt kanske, men segt är det. Och inte särskilt kul att plötsligt förlora rösten mitt i ett samtal.
Men det är sånt man får leva med när man jobbar med att ringa ut till folk
och ständigt använda rösten.
Jag får ju i alla fall pengar.
       Ibland kommer jag dock på mig själv med att tänka på vad Gunsan skulle säga om mitt jobb.
Hon skulle prata om hur dåligt det var för min röst & hals. Tycka att det förstörde mig totalt.
Och jag vet ju hur rätt hon har. Min röst är paj känns det som.
Jag vet fan inte om jag kan sjunga längre. Det kanske bara känns som att den förmågan är bortblåst. Jag vet inte.
       Ska nog till och med ta och ringa Gunsan. Säga hej, och berätta om mina ändrade planer.
Att det inte direkt blir någon flytt till folkhögskola. Hon vet ju inte det. Och hon kommer bli almost överlycklig för att jag hör av mig till henne.
       Hon kommer även be mig vara med i kören i höst, nästan säker. Men jag tror jag skippar, och bara kommer dit och hälsar på någon gång. Det känns mer aktuellt. Trots att det vore underbart att fortsätta sjunga på något sätt... Jag hoppar in den där veckan i december, då österrikarna kommer. Då jävlar ska det sjungas. Saknar dock inte professor wildht! Shit. Vilken människa. Något totalt galet har invaderat honom. Freakad.


Well, nu blev det urspårat och prat om Gunsan.
Im gonna call her. På rasten om jag hinner. För då har jag en anledning att avsluta samtalet sen.
 - börja jobba igen.


--

ÅÅÅÅÅÅÅH, vilken seg dag.
det är obeskrivligt, och riktigt jävla skumt.
dagen släpar sig fram, och jag gör detsamma.
Men nu är det bara 40 min tills jag slutar. skönt.
Kanske blir en fika med Jenny då, hoppas :)
och imorgon Ska jag nog till dino, hoppas jag!