mörk choklad för nybörjare
jag äter fruktsallad ur en lila skål med ljusare ränder, dricker vatten ur ett glas med namnet spendrups, dricker te ur en spetsmugg, iakttar hur vekarna på mina guldljus rör sig lätt, jag äter mörk choklad för nybörjare (mörkt inne, och mörk mjölkchoklad runtom), jag lyssnar på enstaka pianotoner och jag tänker. tänker på vackra fotografier, vackra ord som ligger mig varmt om hjärtat, tänker på filmer som drar mig till sig och tänker på hur fint det känns att sitta i min soffa med en ceriserosa pläd virad runt mig och bara se på omvärlden, som finns runt mig, se på den och tänka på den.
Ett pianospel i skugga
"Cornelias smala fingrar smekte den vita gardinen åt sidan. Hon såg på idyllen utanför och log medan solen diskret sökte sig förbi gardinen och började spela på pianots tangenter. Tonerna var ljuva och sammanhängande och hon log då hon släppte taget om gardinen, tonerna fortsatte i skugga och hon vred huvudet och blicken mot den äldre kvinnan som satt i rummets mörkare del. Melodin som spelades på pianot blev mer och mer dramatisk, tonerna blev djupare och djupare med inslag av ljusa toner som skapade en vag kontrast mellan sol och skugga. Cornelia vände snabbt tillbaka blicken mot pianot då hon plötsligt hörde att det enda som spelades var en enda melodislinga, om och om igen. En melodislinga som blivit komponerad enbart för att skapa rädsla och skräck i sinnet på den som lyssnar. Hon famlade intill sig för att finna balans åt skräcken som dragit in i hennes kropp. Med ögonen vitt uppspärrade föll hon innan hon fått fatt i soffans rygg."
skrivet av: Johanna Andersson
(bara ett utkast)
(bara ett utkast)
Ett pianospel i skugga
"Cornelias smala fingrar smekte den vita gardinen åt sidan. Hon såg på idyllen utanför och log medan solen diskret sökte sig förbi gardinen och började spela på pianots tangenter. Tonerna var ljuva och sammanhängande och hon log då hon släppte taget om gardinen, tonerna fortsatte i skugga och hon vred huvudet och blicken mot den äldre kvinnan som satt i rummets mörkare del. Melodin som spelades på pianot blev mer och mer dramatisk, tonerna blev djupare och djupare med inslag av ljusa toner som skapade en vag kontrast mellan sol och skugga. Cornelia vände snabbt tillbaka blicken mot pianot då hon plötsligt hörde att det enda som spelades var en enda melodislinga, om och om igen. En melodislinga som blivit komponerad enbart för att skapa rädsla och skräck i sinnet på den som lyssnar. Hon famlade intill sig för att finna balans åt skräcken som dragit in i hennes kropp. Med ögonen vitt uppspärrade föll hon innan hon fått fatt i soffans rygg."
skrivet av: Johanna Andersson
(bara ett utkast)
Dagliga möten
Jag skriver om en kvinnas konturer mot en strikt vägg, och om hennes uppfattning om stadsrus och om dagliga möten med olika mänskligheter. Några sidor i A5-storlek varje kväll innan jag somnar. Det är ett av sätten jag fördriver tid på här i skogen.
-
Jag fryser ihjäl en lite bit,
för varje sekund som går
och ute snubblar mörkret närmare,
kylan skrattar hånfullt och tankar vandrar
till en mysig stämning med öppen spis
och varmt te
för varje sekund som går
och ute snubblar mörkret närmare,
kylan skrattar hånfullt och tankar vandrar
till en mysig stämning med öppen spis
och varmt te
Almas fik
Skorstensrök och frostig andedräkt, regnbågsfrusna fingra. Kristallknaster under fötterna och världen andas tyst fram sitt lite ljusare mörker. En balkongdörr är öppen och släpper ut månadens doft, av apelsin och nejlikor. Och för att visa hand-i-handkärlek för de som väljer att se.
Luften är frisk och kall, den fyller mitt huvud med ord och citat, citat som jag ska skriva i himmelsblått på ett skört papper och sedan posta som ett brev. Ett brev med en slags uppmuntrande gest till en främmande vän, på obestämd adress.
Från kvällens klara himmel plockar jag de stjärnor som ser ut att vara nära att falla, som tappat sitt skimmer. De gnistrar till på nytt i min hand, och varsamt lägger jag ner dem i kuvertet som jag sedan klistrar ihop. Stjärnor skimrar igenom det vita kuvertet. Glädje skimrar igenom. Positivt skimrande glädje i stjärnform, till främmande vänner.
Jag lämnar fotspår efter mig i de knastrande kristallerna, ser in mot glädjen som tycks befinna sig innanför många av de fönsterrutor jag andas imma på. Pianotoner stiger upp ur en skorsten någonstans. Notbilden syns nästan framför mina ögon, melodin går i moll. Ton för ton, not för not.
Gatorna tycks vara ödelagda ikväll, bortsett från mig. Och prästen som går sin vanliga runda. Han höjer artigt på ena ögonbrynet som hälsning.
Almas fik har öppet ikväll, precis som alla andra kvällar. Dörrklockan plingar välkomnande och där inne sprakar en brasa, för att värma upp frusna. Blickar reser sig från värmeljusens lågor, från djup ögonkontakt, blickar vänder sig från alla håll. Från takbjälkarna hänger torkade vallmobuketter, som en påminnelse om sommaren och ljusare tider. En tidning ligger på bordet jag placerar mig vid, jag läser lite i den samtidigt som mina händer värms upp och blir espressovarma.
En dimma sveper mig tätt intill
En dimma sveper mig tätt intill, viskar till mina öron att utesluta ljud, viskar till mitt hår att lägga sig tillrätta över kudden, viskar till mina ögonlock att blicka ut mot gatulampan, för att sedan sakta slutas. Den viskar till min hjärna att låta täcket värma ännu en natt, viskar att den ska låta ännu en natt vara lugn. Viskar att jag ska slumra in.
Text ur hjärtat
Ett fladdrande sken från en darrande låga, ett skumt mörker, som är mörkt utan att egentligen vara det. För det finns fyra leende ögon som hjälper den darrande lågan att lysa upp. Cellotoner från obestämt håll och suckande vindar som lämnar fönster vidöppna och armar utsträckta för att stänga. Det är ett regn som mjukt rör vid marken och borstar bort spår från en annan värld. En annan dimension.
Spelkort vänds upp, de vänds ner. Låga skratt och fingertoppsnuddar. Man kan säga att dag möter natt, men någon märkbar skillnad finns inte. Det är mönster som aldrig byter håll, som aldrig behöver brytas. Spelkort vänds upp, de vänds ner och det är ofta suckande vindar som lämnar fönster vidöppna. Det handlar inte om att förstå, utan om acceptans. Låga skratt och fingertoppsnuddar.
Temuggar som sedan länge är tomma, de har bara varit fyllda med smaksatt vatten. Ingen annan behöver sätta sina munnar mot dess kant, och blåsa för att det ska svalna på ytan. Det är ingen annan som kommer in här, då skulle mönster brytas, och spelkorten skulle vändas i korsdrag, istället för i en suckande, men ändå harmonisk vind.
Bokblad vänds av en knotig hand, fingrar som en gång manade fram tårögda melodier ur pianot de kände så väl. Leende melodier. Numera, hörs bara ensamma melodier. Trots leende ögon som tyder på att ensamhet, egentligen är långt borta.
Spelkort vänds upp, de vänds ner. Låga skratt och fingertoppsnuddar. Man kan säga att dag möter natt, men någon märkbar skillnad finns inte. Det är mönster som aldrig byter håll, som aldrig behöver brytas. Spelkort vänds upp, de vänds ner och det är ofta suckande vindar som lämnar fönster vidöppna. Det handlar inte om att förstå, utan om acceptans. Låga skratt och fingertoppsnuddar.
Temuggar som sedan länge är tomma, de har bara varit fyllda med smaksatt vatten. Ingen annan behöver sätta sina munnar mot dess kant, och blåsa för att det ska svalna på ytan. Det är ingen annan som kommer in här, då skulle mönster brytas, och spelkorten skulle vändas i korsdrag, istället för i en suckande, men ändå harmonisk vind.
Bokblad vänds av en knotig hand, fingrar som en gång manade fram tårögda melodier ur pianot de kände så väl. Leende melodier. Numera, hörs bara ensamma melodier. Trots leende ögon som tyder på att ensamhet, egentligen är långt borta.
48
"Fågelflockar som bugar sig ovanför taken, de kan endast skymtas ordentligt från ett fönster på våning 4, det är där de befinner sig i samma nivå och dessutom ännu högre, upp. Tillsammans med mörker som kryper närmare, moln som blir mörkare och gatulyktor som efter några blinkningar tänds för att låta oss se. Tillsammans med detta, blir fåglarna mörkare, de blir fler och fler, flyger i cirklar, bugar sig ovan taken och de talar det språk som vi aldrig kommer att förstå. "
Jag strör höstlöv över golvet
Jag sitter i den största och mest äkta tröjan jag äger. Den är blå och stickad av mamma för många år sen. Stor, krypa-in-vänlig och mjuk. Det är höst utanför fönstren, utanför tröjvärme, rökelse och höstlöv spridda som en matta över golvet. Det är höst utanför värmen. Och helst av allt vill jag kura ihop mig, arbetslös, men med en otroligt stor trissvinst. Kura ihop mig i höstkylan. Bara pyssla och dona, läsa, se på film. Träffa vänner, åka tåg, resa utomlands, fotografera. Sjunga & skriva. Och framförallt. Njuta av att slippa vara vuxen och gå till ett jobb. Njuta av att slippa vantrivas.
Fylleklang och klagan
En tjejröst utanför skriker fredrik inte bara en gång utan
hon har skrikit fredrik i ungefär en halv evighet, om inte
mer. Gång på gång blir jag irriterad och avskyr rösten
som har fylleklang och klagan.
Det är kattsömn i min säng, den värmer upp.
hon har skrikit fredrik i ungefär en halv evighet, om inte
mer. Gång på gång blir jag irriterad och avskyr rösten
som har fylleklang och klagan.
Det är kattsömn i min säng, den värmer upp.
Det handlar om skuggor under ögonen
Ute hörs ett kattslagsmål och här inne sitter jag tillsammans med min icke-existerande sömn och dricker te. Med förhoppningar om att varmt, smaksatt vatten ska trolla bort allt det där tjocka i min hals. Det där tjocka som hindrar mig från att svälja, och från att sova. I sängen ligger en sovande vacker, jag önskar att mina andetag kunde vara lika avslappnade och i djup sömn som hans är nu. Jag har hunnit med, ett flertal gånger, att med korta ben, klättra över hög sänggavel, bara för att inte komma åt hans ben via den lätta vägen. Vill låta honom sova så rofyllt och ostört det bara går. Mina ögon är svidande, jag behöver verkligen sömn. Vill slippa den mörka skuggan under ögonen, slippa det där med att aldrig riktigt vara pigg, att aldrig riktigt kunna sitta i soffan och se på tv utan att somna. Jag tänker på att skrika i kudden medan min kärlek ska få dra vaxremsor från mitt ben, jag ska ge det ett försök till. Om det inte funkar den här gången, då vet jag att jag och det där med vax aldrig var menat att kombineras. Jag tänker på det där om att äga en hårborste, eller en kam. Tovorna börjar existera i mitt hår. Och jag tänker på att ge mitt hår en friskare färg
Kattslagsmålet har tystnat nu, och temuggen är tom. Nu ska jag lägga mig intill en sovande vacker, och hoppas, hoppas på att även jag kan somna.
Kattslagsmålet har tystnat nu, och temuggen är tom. Nu ska jag lägga mig intill en sovande vacker, och hoppas, hoppas på att även jag kan somna.
En sovande vacker
Vaken sedan 03.51. I brist på sömn - pga sväljsvårigheter - har jag druckit te, det lät mig kunna svälja och andas som man ska i ca 5 minuter efter att det var tomt i muggen. Jag har kollat på Hannah med H, som är en filmatisering av Per Nilssons bok Ett annat sätt att vara ung, den var egen, den var fin, den var - jag tycker den var bra för att vara svensk! Och boken, vill jag minnas är underbar, Per Nilsson är en himla bra författare och nu är jag sugen på att läsa Hjärtans fröjd, Korpens sång, Anarkai. Och självklart The return of hjärtans fröjd.
Jag har hunnit med att plocka bort ett mörkt hårstrå intill min navel, med pincett. Och lyssnat på lugna andetag från en sovande vacker. Jag har hunnit med att ha armen under hans huvud och fått mönster av hår på min överarm. Fågelkvitter och körsbärsträd med rosa blom har hunnit existera i mina tankar. Likaså drömmar, drömmar om omöjligheter. Och om möjligheter.
En envis jakt efter ett hårstrå, mellan naken hud och lakanet i sängen, känslan av att dra bort det när jag finner det, och i mörker låta det kittla mig på näsan, för att förvissa mig om att jag verkligen fann det. Att det inte ligger kvar mellan naken hud och lakanet i sängen.
Jag har hunnit med att plocka bort ett mörkt hårstrå intill min navel, med pincett. Och lyssnat på lugna andetag från en sovande vacker. Jag har hunnit med att ha armen under hans huvud och fått mönster av hår på min överarm. Fågelkvitter och körsbärsträd med rosa blom har hunnit existera i mina tankar. Likaså drömmar, drömmar om omöjligheter. Och om möjligheter.
En envis jakt efter ett hårstrå, mellan naken hud och lakanet i sängen, känslan av att dra bort det när jag finner det, och i mörker låta det kittla mig på näsan, för att förvissa mig om att jag verkligen fann det. Att det inte ligger kvar mellan naken hud och lakanet i sängen.
Falska förhoppningar
Hopkurad på stolen, skapar vägar mellan tår. Lyssnar på gitarrspel och sång och njuter av det som är skapat för mig, med en tanke på mig. Löken jag rev svider i mina ögon och inte ens sval balkongluft renar dem på riktigt, det är bara fråga om falska förhoppningar och rent önsketänkande. Snörvlar utan tårar, för lök skapar inte tårar för mig, lök skapar bara rödsprängda ögon, sveda och snörvlanden. En person som inte var involverad i själva helheten med riven lök skulle fråga hur det var fatt, jag skulle inte riktigt fatta, snarare skulle jag skratta bort det. Lägenhetens manliga part står vid spisen, jag agerar bara en extra hand. Räcker fram creme fraiche, passerade tomater, ord, smakprovar. Skor i en enda röra i hallen, under jackorna, under hatthyllan, under taket, under hela helheten som kan kallas hus.
Jag får de vackraste av ord, sagda till mig. Ofta. I natt, förra veckan, för en månad sen. Jag kommer få de vackraste av ord, sagda till mig nästa vecka, nästa månad, om ett år, om 10. Det är menat att vi ska dela det här med tvåsamhet, tillsammans ska vi ta oss till världens ände om så krävs. Vi ska ta oss genom eldar och vatten. Vi ska värna om varandra, finnas tillgängliga. Famnar ska vara öppna. Det handlar om att ge och ta, om att vara delaktig och ärlig. Det handlar om det. Det handlar om torra skämt om att tv.n skulle ta upp för mycket plats på köksbordet. Och det handlar om små ord som ingen annan än vi förstår. Det handlar om personlighet och egenskaper. Det handlar om oss!
Det handlar om att inte riktigt göra några avgränsningar. Om att inte sätta punkt i onödan, utan bara sätta punkt där en evighetslång mening förflyttar sig till en annan plats, till ett annat av alla världens rum. Utropstecknet sätts först när det är the end. Och det som är mellan dig och mig, ska inte ha något the end. Vi nöjer oss med punkter.
Jag får de vackraste av ord, sagda till mig. Ofta. I natt, förra veckan, för en månad sen. Jag kommer få de vackraste av ord, sagda till mig nästa vecka, nästa månad, om ett år, om 10. Det är menat att vi ska dela det här med tvåsamhet, tillsammans ska vi ta oss till världens ände om så krävs. Vi ska ta oss genom eldar och vatten. Vi ska värna om varandra, finnas tillgängliga. Famnar ska vara öppna. Det handlar om att ge och ta, om att vara delaktig och ärlig. Det handlar om det. Det handlar om torra skämt om att tv.n skulle ta upp för mycket plats på köksbordet. Och det handlar om små ord som ingen annan än vi förstår. Det handlar om personlighet och egenskaper. Det handlar om oss!
Det handlar om att inte riktigt göra några avgränsningar. Om att inte sätta punkt i onödan, utan bara sätta punkt där en evighetslång mening förflyttar sig till en annan plats, till ett annat av alla världens rum. Utropstecknet sätts först när det är the end. Och det som är mellan dig och mig, ska inte ha något the end. Vi nöjer oss med punkter.
Vårkänslor & tvåsamhet
I persiennbrist vaknar man antingen med regndroppstankar, snöänglar eller med solkänslor i magen. Idag vaknade jag med solkänslor i magen och med Kärlek bredvid mig. Godmorgonkyssar och prat om egentligen ingenting. Promenad hem från Coop där Kärlek släppt av mig med bilen. Nyttighetspurjolök, gurka & tomat, vitlöksbaguette - inför nyttighetslunch. Solstrålar mot nacke och glada känslor i hela kroppen. Ett sug som sa ifrån när det gällde kurslitteraturläsning. Det liksom propsade på att dagen skulle spenderas ute i glädje och sol! Mulin blev haffad på msn och efter ett fingerknäpp så var det givet att det var parkhäng som gällde. Det var pressbyrånoboy blandad i vatten, en vaniljbulle, cremekaffe för mulin - jag vet inte riktigt åsikten? min vän Nikon, maskar på marken, bråk mellan änder. Och solen sken, hela tiden. Visst klagade vi på att det blåste, men annars var det perfekt och det enda som saknades var en hemmasnickrad filt av plastpåsar - eller helt enkelt en alldeles vanlig filt.
Stadsparkvandring och prat om jobb och mindre positiva ting. Det ser svårt ut nu, det är inte alls lockande. Men nog ska vi klara det. Nog ska vi väl lyckas få jobb i sommar. Det borde väl inte vara en omöjlighet?
En titt på Slussen - bara för att visa, att det är där vi ska dricka vin i sommar. Under bron, precis vid vattnet. Vi ska hinna dit före de som nyss är fyllda fjorton och som sitter där med sina 2,28 procentiga cidrar. Vi ska ta den platsen ifrån dem.
Stadsparkvandring och prat om jobb och mindre positiva ting. Det ser svårt ut nu, det är inte alls lockande. Men nog ska vi klara det. Nog ska vi väl lyckas få jobb i sommar. Det borde väl inte vara en omöjlighet?
En titt på Slussen - bara för att visa, att det är där vi ska dricka vin i sommar. Under bron, precis vid vattnet. Vi ska hinna dit före de som nyss är fyllda fjorton och som sitter där med sina 2,28 procentiga cidrar. Vi ska ta den platsen ifrån dem.
__
Jag har för övrigt haft världens underbaraste vecka. En hel vecka med ihoptrasslade ben om nätterna, tvåsamhet har fått vara nära och godnattkyssar har varit en självklarhet innan man somnat in. Likaså godmorgonkyssar direkt när ögonen slagits upp. Allnänt prat om egentligen ingenting. Och jag har liksom aldrig varit tryggare i någons sällskap som jag är nu. Aldrig vill jag härifrån. Det är i den här famnen jag kan släppa allt, som jag kan skapa nytt. Det är den här famnen jag alltid vill befinna mig i, just för att den låter mig vara mig själv och den jag är!!!! Jag behöver inte låtsas vara någon annan, och den känslan är något utav det bästa som finns. Den känslan är som ny för mig. Vackra ord jag får är inget minus, jag känner mig uppskattad. Och jag vet, jag vet att Tobbe älskar mig. Och jag älskar honom, Minst lika mycket!
Vi är en vacker tvåsamhet. Som idag har varat 1 månad!
Jag älskar dig!
Jag har för övrigt haft världens underbaraste vecka. En hel vecka med ihoptrasslade ben om nätterna, tvåsamhet har fått vara nära och godnattkyssar har varit en självklarhet innan man somnat in. Likaså godmorgonkyssar direkt när ögonen slagits upp. Allnänt prat om egentligen ingenting. Och jag har liksom aldrig varit tryggare i någons sällskap som jag är nu. Aldrig vill jag härifrån. Det är i den här famnen jag kan släppa allt, som jag kan skapa nytt. Det är den här famnen jag alltid vill befinna mig i, just för att den låter mig vara mig själv och den jag är!!!! Jag behöver inte låtsas vara någon annan, och den känslan är något utav det bästa som finns. Den känslan är som ny för mig. Vackra ord jag får är inget minus, jag känner mig uppskattad. Och jag vet, jag vet att Tobbe älskar mig. Och jag älskar honom, Minst lika mycket!
Vi är en vacker tvåsamhet. Som idag har varat 1 månad!
Jag älskar dig!
När kyssar tar Mig till en annan värld
Om man har en person i tankarna hela tiden och ett pirr
i magtrakterna infinner sig. Om man inte kan göra annat
än att le när man ligger tätt intill personen i fråga, och fina
ord puttas mellan våra ögon och våra munnar. När man är
helt avslappnad och vågar vara sig själv och känna att
man är uppskattad som den man är - när man är i en
persons närvaro. När en lätt beröring får en att rysa. Och
när kyssar tar en till en annan värld.
Är man kär då?
För om man är det...då kan jag nu stolt säga,
Jag är kär i Tobbe!
Bang, bang - he shot me down
Jens Lekman sjunger om en fredagsnatt at the drive-in bingo. Stabbing Westward sjunger om ett liv som är Wasted. Nancy Sinatra sjunger "Bang, bang, he shot me down. Bang, bang, I hit the ground". Ungefär så skulle man kunna säga kanske. "Bang, bang, he shot me down" På olika sätt liksom. Jag lyssnade på snarkningar i natt, och på ett förflutet, och medan snarkningarna existerade så tänkte jag lite. Och hostade. Jag kysstes i natt. Ute studsar regnet mot balkongräcket och jag är glad att jag inte behöver röra mig utanför dörren idag. Det enda jag behöver göra idag är att plugga, och se hur diskhögen sakta men säkert blir stor, igen. Jag har nästan ätit upp en hel förpackning riskakor idag, pizzasmak.
I form av Kärlekshjärtan ?
Ett glas vatten som är halvfullt / halvtomt - läs ordet just DU vill ha placerat i ordföljden. Ett glas som innehöll en smoothie gjord av mjölk, banan, blåbär, hallon & vaniljsocker den blev lite för tjock, så en del av den åt jag med sked. Och nu torkar det abstrakta överflödet in i glaset och när jag låter glaset stå vattenfyllt kommer vattnet anta en brun nyans och jag tycker det är lika äckligt varje gång. Det betyder ungefär att jag BORDE skölja ur glaset direkt när jag druckit upp den goda smoothien, men jag är alltid så lat, så det sker liksom inte. Och snön föll ner hejdlöst idag. Blandade känslor. Mest negativa för det blåste också, stormade och landade vita ting i ögon och näsa och innanför tröja i nacke och sådär. Ikväll har bitterheten tagit över, tyvärr inte en ljuv sådan. En sådan där bitterhet som gnager i hjärtat och egentligen ska jag väl inte kalla det bitterhet. Snarare osäkerhet. Och hjärtat är söndertuggat, men jag är glad att jag under kvällen blivit något klokare, kommit fram till någonting. Men ändå, jag säger ändå jävla hjärttuggare. Varför inte satsa på att bege er utåt för att sedan jobba inåt? Slipa ytan lite och justera näsan, ta bort den ständiga hårväxten på benen - det är så drygt att raka dem hela tiden. Sen försiktigt klämma er in genom huden och börja med det inre och mentala. Utifrån det sargade skapa en stark och okrossbar helhet. Göra hjärtat som slår till en hjärtform - som den form vi av någon anledning målar kärlekshjärtan i, linda stark tråd runt omkring, tråd som ingen kan bryta av i syfte att krossa det som skyddas. Bara i syfte att sätta ihop mitt hjärta med ett annat hjärta och liksom skapa en helhet mellan två personer, en tvåsamhet som inte är där för att vara labil och skev. Den ska vara där för att visa världen att vi älskar varandra. Och ja, alltså. Vi testar nu, så får vi se vad vinden och ljuset och solen och alla skuggorna säger. Om de säger att det är menat. För i så fall är en tvåsamhet ett faktum från och med 3 februari 2008!
Jag är en parentes och en käftsmäll som dundrar in i tegelväggen utan att känna. Om och om och om igen. Slutar i en hög på marken och tegelväggen var tvungen att böja sig. Jag kan även likna en av hostningarna i natten som färgar omgivningen blå och kylig. Falsettrösten som inte borde existera och ihopskrynklingen av kroppen, när den samlar kraft för en hostning. Kippande efter andan.
För jag kommer aldrig sluta vara osäker, men jag måste ju starta vägen tillbaka någonstans!
Jag är en parentes och en käftsmäll som dundrar in i tegelväggen utan att känna. Om och om och om igen. Slutar i en hög på marken och tegelväggen var tvungen att böja sig. Jag kan även likna en av hostningarna i natten som färgar omgivningen blå och kylig. Falsettrösten som inte borde existera och ihopskrynklingen av kroppen, när den samlar kraft för en hostning. Kippande efter andan.
För jag kommer aldrig sluta vara osäker, men jag måste ju starta vägen tillbaka någonstans!
Jag famlar i mörker
"Jag vill vara din toffel Johanna. Jag vill
vara din pojkvän, och jag vill att du ska
vara min flickvän."
(+ fler fina ord)
Det kan vara något utav det finaste någon någonsin har sagt till mig. Jag blev jätteglad, jätte, jätte, jätteglad! Samtidigt blev jag helt nollställd, det har hunnit hända så mycket sen jag hade ett bra förhållande, jag tycks ha varit dömd till att misslyckas med saker som verkat bra - som jag har gett mig in på. På något vänster tycks min kropp ha begränsat känsloflödet, jag har svårt att känna kärlek. Jag vet bara att jag tycker om väldigt mycket, och jag tycker mig känna att jag vill känna mer. Men, hur gör man? Det är något utav det svåraste som finns. Och jag vet inte vad jag ska säga, hur jag ska agera, eller Vad jag ska göra helt enkelt. Jag kände mig som en fullkomlig idiot när jag bara satt och log i den stund han sa allt han hade att säga, jag gav inget direkt svar på tal. För jag vet inte. Jag vet ingenting. Och jag hatar den känslan, känslan av att känna någonting, något abstrakt. Känslan att vilja känna det där som kallas Kärlek, men utan att riktigt nå den känslan när man sträcker sig. Att famla i luften, utan att riktigt veta vad det är jag ska ta tag i, för att det ska bli rätt. Att famla i mörker, leta och fånga den där lilla ljusa punkten, som rör sig allt för snabbt, och på allt för många ställen samtidigt. Jag hoppas att jag lyckas fånga den, snart!
Om att drömma
och det där suget efter att sjunga och stå på en scen, att göra det jag älskar och att folk älskar det jag gör. det suget har börjat dyka upp igen. men så modig är inte jag, att jag vågar ta tag i det. jag kan ju knappt hantera instrument liksom, hur ska jag då lyckas bli en artist? jag tänker ju inte vara en sådan som låter någon annan göra ALLT åt mig. och jag kan inte skriva låttexter. och det känns jobbigt, lite smått sådär. det enda jag kan är att skriva abstrakta inlägg på bloggen, dricka mängder med te och varm choklad på mysiga fik i inomhusvärme och mjuka fåtöljer eller stolar som får en rumpa att somna inom kort. jag kan drömma om sommaren med sol och klarblått vatten, att sträcka ut handen och röra sand och nästan moln. jag kan höra hur vinden sliter i träden och säger åt dem att buga sig för ingenting och vem är det som ska niga? jag kan skratta högt åt lustiga klipp på youtube och jag kan snyfta till hur löjliga små saker som helst och gärna till OC. jag kan låta stålringar möta varandra och håret snurras på ett finger och kanske dricka mig mätt på drickyoghurt med smak av hallon & blåbär, och av multivitamindryck. Jag kan lyssna på miss li, regina spektor, lars winnerbäck, maia hirasawa, alanis morissette, björk, tupelo honeys, timo räisänen m.fl och tänka på hur grymma och helt otroligt bra de är och bara önska att jag kunde ha en liten del av det de har. man skulle säga att jag kan göra nästan vad som helst, men när det gäller att skriva en låttext (framförallt på engelska - vilket är det språk jag vill sjunga på!) så är jag helt jävla nollställd. fantasin står på noll när jag sitter och låter fingrarna smeka keyboardens tangenter. men kanske vänder det någon dag? jag är ju trots allt bara nitton år, när jag är tjugotre kanske jag är bäst och helt klockren och kanske älskar alla mig då. (förmodligen inte, men jag har hört att drömmar ska vara bra!)
