Annelie sa åt mig att slå över till svt1. Förvirrat gjorde jag som hon sa. Vad möter mig där? En närbild på Håkans ansikte, och jag skrev till Annelie. Det räcker med att säga att jag skrev, jag vet inte vad jag skrev, det var nästan bara bokstäver, försök till ord som bara blev en röra. Jag blev så glad. Håkan är en favorit som jag ofta återkommer till. Man skulle kunna kalla honom "ingen särskild", men en mycket speciell "ingen särskild". Hans texter är underbara och han framför dem med en känsla som lyfter tak, jag har inte sett honom live än, och det är jag bitter för. (Men i februari!) Men känslan går igenom dataskärmen från youtube, den går igenom cd-spelarens högtalare och den bara fyller mig totalt och jag blir glad och ledsen om vartannat.

Egentligen är han inte snygg. Men allt det där egna, som är han, det gör att han blir snygg. Hans scenspråk, hans falska sångröst, hans personlighet - han verkar vara så oerhört varm som person, omtänksam och mysig.



Håkan om hur det känns att bli omnämnd som att han ÄR Göteborg. (Avenyn, Liseberg & Håkan Hellström)

"...och jag har väl inga problem med att se mig själv bli en gammal gubbe här. Förmodligen, ja, ja, det kanske kommer hända. Jag kommer väl stå i Vasaparken...om 30-40 år, o på en sån där trälåda och läsa högt, citera ur tidningar från år 2000 - när jag släppte min första skiva, läsa upp recensionerna högt för folk. Folk som går förbi och ba vad var det där för nån gubbe?  ah, han står där varenda morgon."

"Det var en gång en pojke som älskade en flicka och hennes skratt var en fråga som han ville ägna hela livet åt att besvara."

                Citat ur boken Kärlekens historia
                Skriven av Nicole Krauss

Jag tycker att den där meningen är så genialisk och vacker, jag kan inte annat än älska den. Nu hoppas jag bara att hela boken är bra!