Egentligen vill jag bara låta ett helvete bryta lös. Ett rent jävla helvete.
Ni vet ett sånt där helvete där tårar sprutar, knytnävar slås i kuddar.
Ett helvete där man bara vill skrika och vråla ut all smärta i kroppen.
Ett helvete då kylskåpspoesin inte bildar ljuva meningar,
utan snarare mörka och rubbade meningar.

Men innan helvetet bryter lös hinner man tänka efter.
De där tårarna, vad fan ska vara orsaken till dem?
Att jag har konstant huvudvärk? Att jag aldrig blir nöjd med jobbet?
Ni hör ju själva, vad är det för klena orsaker till sprutande tårar liksom!?

Slå knytnävar i kuddar?
Fan Johanna, det skulle bara vara patetiskt. Kännas patetiskt.
Inte alls vara sådär som när frustrationen slår ner i människor på film,
och de rycker och sliter och slår på kuddar.
Jag skulle bara finna det skrattretande och redan vid första slaget
ge upp, och börja fnittra åt mig själv.
(Men fnitter kanske vore bra?)

Det där med att skrika och vråla ut all smärta
 - jag är rädd att även det skulle verka patetiskt.
Hur skulle jag skrida till verket liksom?
Traska ut i skogen (är hos mina päron nu)
och plötsligt ge ifrån mig ett illvrål?
Kom igen för tusan, jag är ju rädd för skogen!
Särskilt i kombination med mörker.
Ni inser väl samma sak som jag?
Det skulle fan aldrig funka!

Kylskåpspoesin då?
Där kan jag ju kombinera vilka ord jag vill,
till ett sånt mörker och helvete som jag känner för.
Det är ingen annan som behöver märka mitt helvete
om jag använder kylskåpspoesi för att få ut det ur mig.
Direkt när jag har kombinerat de ord jag vill,
skapat de meningar och det helvete jag vill.
Då kan jag med handflatan dra runt orden till en enda röra
och vips
så är mitt helvete borta igen!
Det är ju skitbra, eller?




        Fan, ät en mandarin
        och var glad.
        Lyssna på peppmusik
        och tänk på glädjeämnen
                        istället för det där jävla helvetet!



[ Imorgon får jag min dator,
  så då ska jag börja blogga
  på riktigt igen,
   i min nya hemmiljö! ]