Kvällen igår blev hemma hos Mia & Jenny. Vi kollade på Knocked up, som var en ganska bra film.
Och så blev det pirog, smoothies, chips, choklad & chokladbollar. Jag kände mig ganska tjock när jag gick därifrån i det kolsvarta mörkret. Och helst av allt hade jag velat prata i telefon, men han hörde inte att jag ringde. Så jag gick och småsjöng för mig själv istället. Tydligen skrämde jag bort älgar och ljuden i skogen. Ty ingen älg dök upp framför mig, och jag hörde inget ljud i skogen.



Jag har börjat packa lådor nu. Jag har börjat packa ner delar av mig. Aldrig mer kommer de här delarna vara placerade på samma ställe igen. Jag packar ner delar av mig, för att börja om på nytt. En lägenhet, där jag ska bo ensam, utan föräldrar. Bara med mig själv. Jag ska packa upp de här delarna av mig själv, placera dem på nya ställen. Jag ska få dem (mig) att känna sig trygga.
Det känns underligt. Men ändå så skönt att jag bara vill gråta.
Jag har varit låst allt för länge nu. Låst i det ospontana. Låst i skogen. Låst i vad föräldrarna tyckt & tänkt & sagt & gjort. Men inte längre. Jag ska vara spontan så det bara skriker om det. Jag ska bli en extrem stadsmänniska. Jag ska göra precis vad jag själv tycker & tänker & säger. Äntligen. Det känns som att vara en fågel, som släpps ut ur sin bur. För första gången. Och för sista. För jag tänker alltid känna mig fri nu. Alltid.