Hey. Vem är du? Vad är du? Varför är du?
      "It's a little bit funny, this feeling inside..."  - men inte funny i positiv bemärkning, som texten faktiskt syftar på.
      Jag har en konstig känsla i kroppen idag. Den här dagen är fan inte bra alltså. Jag känner mig felplacerad, bortkommen och allmänt lost.
      Att det var frost ute när jag vaknade i morse var väl dagens fetaste minus - det som gjorde mig rätt anti Allt ungefär. Sen att ta på sig mössan för första gången i år - det vägde upp, litegrann.
      Men när jag sedan kommer till jobbet, och det första jag får veta är att när Jenna & Johanna åkte hem från jobbet igår, så kom det än jävla 80+ kvinna och körde in i deras bil bakifrån! I en hastighet av ca 50 km/h. Man kan även säga såhär, seriekrock med 5 bilar inblandade! Det som känns av det här i min kropp, är att det var två jag kände inblandade. Den vanligaste tanken när man läser om bilolyckor eller något, är ju annars "Nej men, det händer inte mig. Det händer inte någon jag känner..."  Det dumma är ju att det gör det. Det kan visst hända mig. Det kan hända folk jag känner. Det kan fan hända vem som helst, och när som helst! Men tack och lov så är de OK i alla fall! En annan sak som känns lite weird är att om jag inte hade fikat med Alex igår, så skulle jag fått skjuts av Jenna hem. Då hade jag kanske varit med i en krock. Jag hade suttit i baksätet...   Eller  -  så hade någon fördröjning kanske skett, och så hade vi inte blivit inblandade i krocken. Jag tycker det är så himla läskigt. Det kan hända så mycket, som kan skada så mycket, bara inom loppet på väldigt få sekunder.
      Dagen på jobbet har varit seg. Så jävla mycket telefonsvarare och barn. Programmet vi arbetar i hängde sig hela tiden och var helt fuckat. Skönt visserligen, men samtidigt drygt. Såg Malin som var där på informationsträff <3  Lite lappskrivande och komik med Rosita & Hanna. Men ändå var jag fortfarande helt tung. Det har varit en sån höstdag då man aldrig riktigt känner sig lätt. Allt är bara tungt och kallt.  Och det enda man vill är att  ligga under ett täcke och drömma sig bort. Alternativt sitta med trevligt sällskap och dricka  te och dra några bloss på en vattenpipa.  Samtala  om småsaker, och bara vara. Ja tack!   :)
      Stötte på Jonas en snabbis på stan. Och även PJ.
      Och så var jag på Åhlens där jag äntligen köpte fotohörn. Och så köpte jag ett anteckningsblock också. Ett som är lite mindre, och därmed lättare att ha med i väskan - jämt!
      Sova på bussen var så skönt, så skönt så ni anar inte.

När jag kom hem, såg jag ett rosa brev från Jenny. Och jag blev glad, verkligen glad!
Dagens plus och uppmuntran. Tack hjärtat!