Jag fortsätter förundras över att pensionärsparet i huset mitt emot, alltid sitter vid sitt köksbord fram till ett-tiden på nätterna. (Om inte ännu längre!) De kan var det sötaste pensionärspar jag sett på avstånd. Mormor & morfar var ju sötast. Dock finns inte morfar längre, begravningen var i mars 2004. Jag saknar honom ibland, minns hur vi brukade kasta med bollar i trappen när jag var liten. Minns de gångerna jag orkade följa med och hälsa på mormor & morfar, innan han hamnade på hemmet. För att han skulle få hålla sin reaktionsförmåga vid liv, lite svagt i alla fall, så satt jag och rullade den där bollen till honom över köksbordet. Och han retade mig, rullade den helt skevt, med mening. Han var söt, min morfar. Det gör ont att minnas, det finns de man inte vill förlora - han var en av dem. (Jag insåg nu när jag skrev det - jag vill inte förlora någon!)
Min morbror minns jag också. De två, var nog de bästa personerna ever. I alla fall kandidater till den titeln. Min morbror lekte alltid med mig, hissade mig i luften, åkte med mig i läskigheterna på gustavsviks äventyrsbad. Han tog mig på allvar och samtidigt som han klev ner till min barnnivå, så behandlade han mig även som äldre än jag var. Han tog ett steg bort från den här världen för ännu längresen, jag minns inte riktigt. Kan det ha varit när jag gick i 5an, 6an? Runt 1999 kanske. Han är också saknad.

Och nu har jag ingen aning om varför jag kom in på detta. Jag ville bara nämna att pensionärsparet i fönstret mitt emot ser så söta ut.