Fortfarande helt borttappad röst. Tredje dagen är jag väl inne på nu. I början var det kul, och jag liksom skrattade hysteriskt. Nu, nu vet jag inte längre om jag ska skratta eller gråta. För det låter ju så jävla kul om mig, men det är ju så himla drygt!
Har ni några rekommendationer om hur man kan få rösten att hitta tillbaka?


Kvällen igår blev trevlig. Fakie for nothings spelning på Kulturhuset. Inte riktigt min musikgenre. Men killarna är riktigt bra på sina grejer, jag lyssnade mest på detaljer i helheten, och jag gillade det. Det läskigaste var, att jag och rebecca var äldst. Det var hon och jag i ett virrvarr av emokids som var av årgång 90-94, som liksom inte hade mognat till riktigt än. En aning drygt. Folk låg på golvet, de sprang omkring och småjagade varandra, dåligt gjorda tuppkammar syntes i luften. Och när rebecca gick på toa stod jag kvar där ensam och livrädd mitt på golvet. Så jävla bortkommen!
Fakie for nothing är värd en äldre publik. För de är väldigt bra på det de gör. Kan inte årgång äldre inse det?
Efter spelningen gick vi och satte oss på Café deed, där precis intill. Där snackade vi med två till en början främlingar (för mig) ett par timmar eller så. Mycket trevligt och mycket hann sägas. Jag tycker om att träffa nytt folk. Jag får väl bara ursäkta mig för min röst - jag är bara förkyld, jag Kan prata normalt också!