Jag fick godkänt på tentan. Så himla skönt, verkligen SÅ himla skönt!!!

Nu sitter jag och pluggar. Försöker mig på en uppgift, som jag inte riktigt fattar,
det känns relativt meningslöst. Men jag vet så väl att det helt enkelt är tvunget
att göra den. Men jag läser i boken, sida efter sida, om och om igen. Utan att
förstå. Jag ska använda begrepp i boken för att beskriva textens interpersonella
struktur. VAVAVA!?!?!? skriker hela jag. Omfång, 2 sidor. Universitetsmänniskor
är inte alltid de vänligaste.

Well. Kvällen bjuder i alla fall på mousserande vin, melodifestival med Sara (jag
saknar henne!), tilltugg och allmänt bra stuff!

Imorgon ska jag ta en fotopromenad med Rebecca. Jag hoppas vädret är som idag.
Jag saknar henne. Och jag saknar våra fotopromenader. De kan ha varit något utav
det bästa under slutet av höstern / vintern.


Jag är kär. Och varje minut som jag är ifrån Tobbe, känns som en hel evighet. Jag vill
ständigt befinna mig i hans famn. Jag vill befinna mig där skratt och välmående är
ett faktum. Det känns så tomt i lägenheten när han inte är här. Jag saknar att se honom
ligga på magen i sängen och kolla på tv, jag saknar hans gitarrspel, jag saknar att
lyssna på, och sjunga till Pink Floyd tillsammans med honom. Jag saknar hans kyssar,
hans fina ord, hans skratt och vackra leende. Jag är kär. Och det pirrar, varenda minut,
sekund. Mer och mer, hela tiden! Jag älskar dig!



(psssst; ett LITET plus i kanten när datorn hänger sig innan man hunnit spara
själva stommen i den där omöjliga uppgiften. För LITE underbart är det ju att
försöka finna de där formuleringarna igen - att försöka få ihop en stomme på
almost en sida (av två), och sedan fortsätta försöka komma på det överflödiga
ordflödet.

Man skulle kunna kalla temat här för; "Datorer". Propositionen kan vara "Jag HATAR
datorer!!!")