Ibland när man är här hos föräldrarna i skogen, så önskar man att man kunde spela in allt. Spela in dofterna, spela in fågelkvittret, spela in gräset mellan tårna, spela in det allmäna existerandet. För jag gillar att vara här, när det inte längre är som ett dagligt måste. Jag tycker om att sitta och småprata med mamma & pappa, att hjälpa mamma i köket. Jag tycker om att spela spel med mamma. Jag tycker om att kapa grässtrån mellan tårna och att dela filt med Måns när jag solar. Jag tycker om att försöka borsta bort så mycket smuts som möjligt från Måns när jag ser att han är påväg in. Jag tycker om att fåglarna låter så mycket mer, och så mycket gladare än de gör inne i stan. Jag tycker om mitt barndomshem - om det är så man ska kalla det. Och när det inte längre är i mina föräldrars ägo kommer det vara ett hål i mig som aldrig riktigt täcks igen - men det vill jag inte tänka på nu.

Något jag tycker en aning mindre om är att det är 3 km till bussen som går mot örebro och lindesberg. Jag tycker inte om att det finns älgar i skogen (jag tycker inte om älgar i någon skog!). Jag är inte jättelycklig över att bredbandet låter en sida ta evigheter att laddas. Och jag är lite småledsen för att Måns har tappat rösten, och det är inte säkert att den dyker upp igen... Han är gammal, jag fick honom när jag var 7, så han är 12 nu, snart 13. När han inte finns mer, min Måns - då kommer det vara ett hål i mig, som aldrig riktigt täcks igen.

---

Ikväll åt jag grillad mat för första gången i år, hur gott som helst. Och nu, snart, blir det film och mys med mamma och chips + tankar på Tobbe och på vad jag ska göra med mitt liv.