Ett glas vatten som är halvfullt / halvtomt - läs ordet just DU vill ha placerat i ordföljden. Ett glas som innehöll en smoothie gjord av mjölk, banan, blåbär, hallon & vaniljsocker den blev lite för tjock, så en del av den åt jag med sked. Och nu torkar det abstrakta överflödet in i glaset och när jag låter glaset stå vattenfyllt kommer vattnet anta en brun nyans och jag tycker det är lika äckligt varje gång. Det betyder ungefär att jag BORDE skölja ur glaset direkt när jag druckit upp den goda smoothien, men jag är alltid så lat, så det sker liksom inte. Och snön föll ner hejdlöst idag. Blandade känslor. Mest negativa för det blåste också, stormade och landade vita ting i ögon och näsa och innanför tröja i nacke och sådär. Ikväll har bitterheten tagit över, tyvärr inte en ljuv sådan. En sådan där bitterhet som gnager i hjärtat och egentligen ska jag väl inte kalla det bitterhet. Snarare osäkerhet. Och hjärtat är söndertuggat, men jag är glad att jag under kvällen blivit något klokare, kommit fram till någonting. Men ändå, jag säger ändå jävla hjärttuggare. Varför inte satsa på att bege er utåt för att sedan jobba inåt? Slipa ytan lite och justera näsan, ta bort den ständiga hårväxten på benen - det är så drygt att raka dem hela tiden. Sen försiktigt klämma er in genom huden och börja med det inre och mentala. Utifrån det sargade skapa en stark och okrossbar helhet. Göra hjärtat som slår till en hjärtform - som den form vi av någon anledning målar kärlekshjärtan i, linda stark tråd runt omkring, tråd som ingen kan bryta av i syfte att krossa det som skyddas. Bara i syfte att sätta ihop mitt hjärta med ett annat hjärta och liksom skapa en helhet mellan två personer, en tvåsamhet som inte är där för att vara labil och skev. Den ska vara där för att visa världen att vi älskar varandra. Och ja, alltså. Vi testar nu, så får vi se vad vinden och ljuset och solen och alla skuggorna säger. Om de säger att det är menat. För i så fall är en tvåsamhet ett faktum från och med 3 februari 2008!



Jag är en parentes och en käftsmäll som dundrar in i tegelväggen utan att känna. Om och om och om igen. Slutar i en hög på marken och tegelväggen var tvungen att böja sig. Jag kan även likna en av hostningarna i natten som färgar omgivningen blå och kylig. Falsettrösten som inte borde existera och ihopskrynklingen av kroppen, när den samlar kraft för en hostning. Kippande efter andan.
För jag kommer aldrig sluta vara osäker, men jag måste ju starta vägen tillbaka någonstans!