"Jag vill vara din toffel Johanna. Jag vill
                                                              vara din pojkvän, och jag vill att du ska
                                                                      vara min flickvän."


Det kan vara något utav det finaste någon någonsin har sagt till mig. Jag blev jätteglad, jätte, jätte, jätteglad! Samtidigt blev jag helt nollställd, det har hunnit hända så mycket sen jag hade ett bra förhållande, jag tycks ha varit dömd till att misslyckas med saker som verkat bra - som jag har gett mig in på. På något vänster tycks min kropp ha begränsat känsloflödet, jag har svårt att känna kärlek. Jag vet bara att jag tycker om väldigt mycket, och jag tycker mig känna att jag vill känna mer. Men, hur gör man? Det är något utav det svåraste som finns. Och jag vet inte vad jag ska säga, hur jag ska agera, eller Vad jag ska göra helt enkelt. Jag kände mig som en fullkomlig idiot när jag bara satt och log i den stund han sa allt han hade att säga, jag gav inget direkt svar på tal. För jag vet inte. Jag vet ingenting. Och jag hatar den känslan, känslan av att känna någonting, något abstrakt. Känslan att vilja känna det där som kallas Kärlek, men utan att riktigt nå den känslan när man sträcker sig. Att famla i luften, utan att riktigt veta vad det är jag ska ta tag i, för att det ska bli rätt. Att famla i mörker, leta och fånga den där lilla ljusa punkten, som rör sig allt för snabbt, och på allt för många ställen samtidigt. Jag hoppas att jag lyckas fånga den, snart!