Hopkurad på stolen, skapar vägar mellan tår. Lyssnar på gitarrspel och sång och njuter av det som är skapat för mig, med en tanke på mig. Löken jag rev svider i mina ögon och inte ens sval balkongluft renar dem på riktigt, det är bara fråga om falska förhoppningar och rent önsketänkande. Snörvlar utan tårar, för lök skapar inte tårar för mig, lök skapar bara rödsprängda ögon, sveda och snörvlanden. En person som inte var involverad i själva helheten med riven lök skulle fråga hur det var fatt, jag skulle inte riktigt fatta, snarare skulle jag skratta bort det. Lägenhetens manliga part står vid spisen, jag agerar bara en extra hand. Räcker fram creme fraiche, passerade tomater, ord, smakprovar. Skor i en enda röra i hallen, under jackorna, under hatthyllan, under taket, under hela helheten som kan kallas hus.

Jag får de vackraste av ord, sagda till mig. Ofta. I natt, förra veckan, för en månad sen. Jag kommer få de vackraste av ord, sagda till mig nästa vecka, nästa månad, om ett år, om 10. Det är menat att vi ska dela det här med tvåsamhet, tillsammans ska vi ta oss till världens ände om så krävs. Vi ska ta oss genom eldar och vatten. Vi ska värna om varandra, finnas tillgängliga. Famnar ska vara öppna. Det handlar om att ge och ta, om att vara delaktig och ärlig. Det handlar om det. Det handlar om torra skämt om att tv.n skulle ta upp för mycket plats på köksbordet. Och det handlar om små ord som ingen annan än vi förstår. Det handlar om personlighet och egenskaper. Det handlar om oss!

Det handlar om att inte riktigt göra några avgränsningar. Om att inte sätta punkt i onödan, utan bara sätta punkt där en evighetslång mening förflyttar sig till en annan plats, till ett annat av alla världens rum. Utropstecknet sätts först när det är the end. Och det som är mellan dig och mig, ska inte ha något the end. Vi nöjer oss med punkter.