Almas fik

Skorstensrök och frostig andedräkt, regnbågsfrusna fingra. Kristallknaster under fötterna och världen andas tyst fram sitt lite ljusare mörker. En balkongdörr är öppen och släpper ut månadens doft, av apelsin och nejlikor. Och för att visa hand-i-handkärlek för de som väljer att se.

       Luften är frisk och kall, den fyller mitt huvud med ord och citat, citat som jag ska skriva i himmelsblått på ett skört papper och sedan posta som ett brev. Ett brev med en slags uppmuntrande gest till en främmande vän, på obestämd adress.

       Från kvällens klara himmel plockar jag de stjärnor som ser ut att vara nära att falla, som tappat sitt skimmer. De gnistrar till på nytt i min hand, och varsamt lägger jag ner dem i kuvertet som jag sedan klistrar ihop. Stjärnor skimrar igenom det vita kuvertet. Glädje skimrar igenom. Positivt skimrande glädje i stjärnform, till främmande vänner.

       Jag lämnar fotspår efter mig i de knastrande kristallerna, ser in mot glädjen som tycks befinna sig innanför många av de fönsterrutor jag andas imma på. Pianotoner stiger upp ur en skorsten någonstans. Notbilden syns nästan framför mina ögon, melodin går i moll. Ton för ton, not för not.

       Gatorna tycks vara ödelagda ikväll, bortsett från mig. Och prästen som går sin vanliga runda. Han höjer artigt på ena ögonbrynet som hälsning.

       Almas fik har öppet ikväll, precis som alla andra kvällar. Dörrklockan plingar välkomnande och där inne sprakar en brasa, för att värma upp frusna. Blickar reser sig från värmeljusens lågor, från djup ögonkontakt, blickar vänder sig från alla håll. Från takbjälkarna hänger torkade vallmobuketter, som en påminnelse om sommaren och ljusare tider. En tidning ligger på bordet jag placerar mig vid, jag läser lite i den samtidigt som mina händer värms upp och blir espressovarma.


Kommentarer

Skriv dina ord här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0