Ingen vår än, tyvärr

luftintaget som sitter så fult där mellan mina fönster, avslöjar att det blåser idag. träden bugar och böjer sig, till vilken nytta? solen skiner, man hade kunnat kalla dagen för vår, men jag börjar nästan tveka pga blåsten. felicia ställde en fråga i sin blogg, hon frågade om det var vår nu. jag svarade på frågan, ett rätt negativt svar, men jag tror det är sån min personlighet är, jag vill inte försöka vinkla saker positivt, jag står kvar vid att vara rätt negativ och bitter av mig, rent allmänt (för det är ju så jävla bra ni vet!). jag är rädd att man inte kan kalla det vår än. kanske de dagar som solen kikar fram, men annars är det alldeles för grått för att vara värt att kallas vår. tyvärr! jag tog ett sånt där morgondag idag, så att kroppen mjukar upp och börjar existera liksom. idag tror jag till och med att jag ska äta frukost, bara för att visa min kropp att vissa dagar kan den få njuta. frukost var längesen tror jag, jag minns inte. ett glas multivitamindryck och en smörgås med skinka, det låter ynkligt men, är man van vid att starta dagen med att låta magen vara tom - då är det mycket, och oerhört gott. en morot också.

Tätt intill mitt hjärta


Vad händer och sker? Chipsen och colan pulserar i mina vener och blodomloppet stannar upp gång på gång och liksom på ett hackigt vis så börjar blodet cirkulera igen. Idag är chips inte alls lika gott som det brukar vara de växer i munnen och skapar en klibbig eftersmak. Colan är ljummen. Okolsyrat skvalpar runt i munnen för att sväljas ner och landa i magen som är hungrig och helst av allt vill äta en tre-rättersmiddag, en såndär som inte är alldeles för glamourös och lyxig, utan mer vardaglig liksom. Allting känns uppvänt och nervänt - kombinerat och jag frågar mig själv saker om och om igen, utan att aldrig ge något riktigt svar. Tumnageln är trasig och duken under vattenpipan måste tvättas, allt för mycket aska och tobak har fallit ner där, askan - utan att ha gjort hål, tur. Det känns bara så ovårdat och plötsligt blev jag en pedant som inte orkar ta tag i städandet, just för att det är alldeles för mycket, ingen riktig start- eller mållinje. I huset mitt emot går någon upp för trappen och någon går ner, förmodligen så möttes de, kanske sa de hej till varandra och memorerade ett nytt ansikte i sitt huvud, kanske lär de känna varandra i övermorgon, medan jag bara memorerar för att senare glömma bort trots att personen kanske en stund betyder allt! Cámera Obscura är min drog och enda verkliga trygghet, den enda jag vet aldrig kommer försvinna. Mitt självförtroende, mitt hopp, det enda som ständigt är närvarande. Tätt intill mitt hjärta. Snart har jag en trygghet på höger ben också, det var dumt att ens börja skapandet av trygghetskänslor, jag kommer aldrig vilja sluta nu. Sakta men säkert bygger jag upp ett beroende av trygghet, och jag kommer aldrig riktigt känna mig trygg förrän jag tagit ett steg till. Kanske kan en viss trygghet skapas genom fika med nära vänner på Melkers & allmänna skratt med nära vänner. Jag hoppas min magkänsla säger rätt sak till mig, när den nu säger att jag har vissa vänner som faktiskt kommer stanna vid min sida väldigt länge, jag ska från och med nu våga lita på det. Ingenting blir lättare och bättre av att man går runt och är orolig att man ska tappa tryggheter på vägen framåt i livet, bättre att vinkla det åt det positiva hållet; att man kan hitta ännu fler tryggheter medans man går och går och går (utan att komma fram).

Abstrakt, men bra grej (skulle man kunna säga)


                                                                                                                      bra grej. skulle man kunna säga.

och stativet är på G i hallen, skorna står redo. håret är sprayat och fastsatt med hårspännen. rebecca kirrar den varma chokladen, halsduken är slängd runt halsen i en fart och den är svart och vit, rutor. Bob Hansson ligger och säger Hallelujah liksom på stolen bredvid min säng, han säger det bredvid lampan. i grönt. och genom en röd och lustigt formad högtalar säger lars winnerbäck att han hugger i sten, och att han sakta börjar se en kontur. av armar och ben. i diskhon  väntar prickig servis och  ölglas på att bli mindre smutsiga och diskstället är redan fyllt. kalendern som ska förändra mitt liv 2008 har inte hunnit skänka mig så mycket förändring än, ändå vet jag redan att 2008 är en nystart och allting kommer bli okej. alla människor fortsätter prata och svamla runtomkring mig, i vågor. men ingen, ingen, ingen kan ha en aning om vad jag känner för dig & dig & dig. förhoppningsvis är det positivt, i alla fall om dig & dig & dig. kanske talar någon om för dig att det är abstrakta ting som gäller i år och det är liksom så jag skriver nu. abstrakt i kubik. kommer du ihåg när det regnade och vi liksom sprang med påsar på huvudet? det hjälpte inte så mycket, men vi skrattade i alla fall, mycket. det är så 2008 ska bli. kanske gör jag saker till ingen nytta, men jag ska ha kul. jag ska skratta och vara mig själv. jag ska göra vad jag känner för. om jag vill skylla allting på fullmånen ska jag göra det. anser jag att vattnet i mitt glas ska vara grönt så ska jag köpa karamellfärg nästa gång jag handlar, och färga det grönt. går jag och pratar om att jag ska vinna pengar så ska jag köpa en lott och se om jag vinner. ingenting händer om man inte själv tar tag i det. och tydligen syns det att jag gillar winnerbäck. att jag lyssnar på den musik jag gör. jag är abstrakt, jag är glad, jag är fotogalen, jag älskar att sjunga och, i sommar. i sommar ska jag resa till sol och klarblått vatten!

Nyare inlägg
RSS 2.0